Detta dokument behandlar enbart IP version 6 (IPv6) . Den äldre, och ännu helt dominerade standarden, IP version 4 (IPv4) finns beskriven i ett annat dokument. IPv6 används ännu inte på hela internet, men användningen ökar efterhand, och IPv4 och IPv6 används parallellt på internet. Datanätgruppen (CDG) ser IPv6 som en naturlig efterföljare och komplettering till IPv4.
För att en dator skall kunna hitta en annan på ett datanät, måste varje dator som är ansluten till nätet ha en unik beteckning. På internet, där nätverksprotokollet kan vara IPv6, kallas denna unika beteckning IPv6-adress och består av 128 bitar.
I textform representeras den som en sekvens av upp till åtta av : (kolon) separerade grupper om upp till 4 hexadecimala siffror. Varje grupp representerar 16 bitar i adressen. Ett exempel är 2001:6b0:2:2001:a00:2bff:fe86:6b39. Om två kolon skrivs intill varandra utan någon siffergrupp mellan sig betyder det att det finns så många nollor mellan dessa kolon som behövs för att fylla ut till 128 bitar (konstruktionen kan alltså finnas en gång), t.ex. 2001:6b0:2:10::1, som är ekvivalent med 2001:06b0:0002:0010:0000:0000:0000:0001. För mer information om IPv6 adresser se t.ex rfc3513.
IPv6-adressen består egentligen av två delar: ett subnätprefix och ett interface-ID. Standarden tillåter stor flexibilitet men det som är vanligast, och delvis styrt av andra standards och rekommendationer, är att subnätprefixet och interface-ID-delen består av vardera 64 bitar, vilket också gäller på Chalmers. Subnätprefixet är unikt för varje LAN på Campus och väljs av CDG. Subnätprefixets värde annonseras av nätverksutrustning till alla maskiner på varje LAN, vilket underlättar adresstilldelning på datorer.
Subnätprefixet består i sin tur av en inledande del som är utdelat till Chalmers av överordnad organisation och som unikt identifierar Chalmers, och av en del som väljs av CDG per LAN. För chalmers är den inledande delen 2001:6B0:2::/48 (/48 anger längden av detta prefix).
interface-ID-delen kan få sitt värde på flera olika sätt. Man kan dela ut statiska adresser, vilket kan vara lämpligt för t.ex. serversystem som bör behålla sin IPv6-adress under lång tid. En sådan tilldelning görs av CDG tillsammans med driftansvariga för datorsystemet. Ett annat vanligt sätt att välja interface-ID är att utifrån hårdvarugränssnittets ethernetadress algoritmiskt generera interface-ID (se t.ex. rfc3513 för detaljer). Detta kallas EUI-64-baserade adresser. Detta i kombination med att subnätprefixet annonseras av nätverksutrustning (routrar) ger en full IPv6-adress för maskinen. Ett tredje sätt att generera interface-ID är att slumpa fram det, t.ex. så som beskrivs i rfc3041.
Hur används nu dessa IPv6-adresser? Alla datorer har någon slags ruttabell som den slår upp IPv6-adressen i för att få reda på på vilket gränssnitt (ofta har en dator bara ett gränssnitt) och därmed vilket nät den skall skicka ut paket och till vilken dator som sitter på det nätet. Om mottagande dator sitter på samma nät (LAN), kan paketet adresseras direkt till den. Om datorn inte sitter på samma nät, måste paketet skickas till något som förmedlar paketet vidare. Det finns lite olika typer av maskiner som fungerar lite olika, men eftersom vi pratar om IPv6-nivån, är det främst routrar som avses. I ruttabellen finns vanligtvis en default-rutt som används om den önskade IPv6-numret inte finns medräknat i tabellen. Även information om denna default-rutt annonseras på nätet av nätverksutrustning (routrar) så ingen manuell konfigurering behövs.